Jag satt vid sängkanten med huvudet i mina händer.Jag var nervös, för första gången på länge. Jag skulle fria till Renesmee. Tankarna snurrade och jag undrade hur Nessie skulle ta det hela. Skulle hon bli glad eller bara vilja att vi skulle vänta? Jag tittade på ringen i min hand och den reklekterade ljusens sken som jag tänt. Det var en guld ring med en stor diamant på. Edward hade hjälpt mig att välja ring och det hela gick väldigt snabbt. Vi gick till en smyckesaffär i stan som hette Jewelz. De hade verkligen mycket ringar, men en stod verkligen ut ur mängden. Precis som Renesmee. Den här kvällen var det vindstilla och det fanns inga moln på himlen. Stjärnorna brann där högt uppe i skyn. Jag la ringen i min ficka och sedan började jag vandra mot huset. Nessie var nu i vecka 30 och om tio veckor skulle vi bli förändrar, enligt beräknat datum den 5 September.

Jag reste mig upp och gick ut för att gå mot det stora huset. När jag kom fram kollade jag in genom fönstret. Där satt de. Renesmee log och var så vacker, som hon alltid var. Jag kunde nästan inte slita blicken ifrån henne. Alice och Rosalie såg ut att vara mitt uppe i en diskussion. De andra bara skrattade. Rosalie mötte min blick. Sedan sa hon något till Nessie som sedan gick ut för att möta mig. "Jacob!" hon lunkade fram med sin mage och jag småsprang nästan. Vi omfamnade varran. "Hade du det trevligt, gumman?" viskade jag i hennes öra. "Ja, fast det hade varit roligare om du varit där" viskade hon tillbaka. Sedan såg jag in i hennes ögon "Menar du verkligen det?" Sa jag och flinade "Ja, fast jag måste ju erkänna att det var ganska skönt att vara utan dig också" sedan skrattade hon. Vi gick mot våran lilla stuga, hand i hand. Utanför så såg man ljusen var tända. Hon gapade och tog sedan min hand "Så vackert!" jag vände mig mot henne. "Det var det som var meningen" sa jag och flinade. Jag tog hennes hand och gick sedan ut på våran altan. Den var liten, men med utsikt över den lilla sjön. Det var nästan fullmåne och det kändes som att den här natten var ämnad för mig att fria. "Remesmee Carlie Cullen." Jag gick ner på knä, och jag såg genast hur hennes ögon blev förväntansfulla. "Ja, Jacob?" sa hon och strök bak mitt hår. "Vill du göra mig ännu lyckligare - om det nu går, och gifta dig med mig?" sa jag och tog hennes hand i min. Hon slöt sina ögon och drog ett djupt andetag. Sedan såg hon mig rakt in i ögonen. "Ja, Jacob. Ja, jag vill gifta mig med dig" och sedan ställde jag mig upp för att krama henne. Vi kysstes en lång stund - och resten av kvällen var helt underbar. Vi gick ner till sjön för att sätta oss vid bryggan. Vi tog med oss en lykta ner och satte oss på en filt. Hon lutade sig emot mig och tillslut somnade hon. Vi hade mycket framför oss, men just den stunden kändes det som att det bara fanns vi på jorden i en tidlös bubbla.

Den fjärde graviditets månaden började det verkligen kännas på allvar. Jag njöt verkligen av att vara gravid. Jacob tog med mig till reservatet flera gånger för att äta middag med sin familj, och alla beundrade mig och min baby-mage. Den växte ganska fort, och mina gamla kläder satt nu för tight för att jag skulle kunna använda dom. Alice följde med mig ut och shoppade några gånger, så jag var nu fullt förberedd för de kommande fem månaderna.

Gårdagen hade vi spenderat i stugan och bara tagit det lugnt. Vi hade bara skrattat och försökt se oss själva som föräldrar. Jag kunde inte göra annat än fundera hur mitt liv skulle se ut om 5 år. Men ju mer jag tänkte på det övertygade det mig mer och mer om att vi skulle klara det. Mamma kom in och satte sig emellan mig och Jacob. Hon gav oss båda en kyss på kinden. "Renesmee. Du får den här nu av mig, den representerar båda sidorna av din familj" Sedan sträckte hon fram handen, och i det låg ett vackert armband. En berlock med en varg på, och sedan ett vitt hjärta brevid. "Jacob gav mig en sån här vargberlock, och jag ger nu en likadan till dig Renesmee." Jacob kramade mamma en lång stund. Jag visste att den vänskapen de delade med varandra var inte lik någon annan. "Mamma, tack så mycket. Det betyder väldigt mycket för mig" Sedan berättade hon om saker hon och Jacob hade varit med om, och det passerade midnatt, och vi pratade fortfarande.

Veckorna for fort fram, och jag hann inte riktigt med mig själv. Magen växte fort, och vi dokumenterade varje vecka med ett foto på mig. När jag gick in i vecka 30 så hade Rosalie bestämt sig för att vi skulle ha en tjejkväll, Mamma, Jag, Alice, Rosalie och Esme. De andra hade bestämt sig för att åka ut och jaga under tiden. Vi alla hade kommit överens om att se "En ung Jane Austeen" och vi satte i den i dvd:n. Kvällen paserade ganska snabbt, och efter att filmen tagit slut bröt Alice tystnaden. "Okej, ska jag berätta en sak jag sett?" alla lyssnade nyfiket men jag kände ändå av en viss oro i deras blickar. "Jag har sett.. ett kommande bröllop och en mycket vacker ring" hon tystnade och såg rakt in i mina ögon. "Ring?" Frågade jag fundersamt och la mig ner på soffan. "Ja, en speciell ring också Nessie, och ett speciellt bröllop" sa hon, och lutade sig bakåt i fotöljen. "Alice, borde du verkligen berätta det här?" sa mamma oroligt. "Om jag känner Renesmee rätt så är det bäst att hon är förberedd. Hon är ganska lik sin mor" sa Alice och avslutade meningen med sitt klingande skratt. "Hon vill såklart veta, eller hur Nessie?"

"Jag måste erkänna att jag försökte stänga öronen" Sa jag retsamt. "Om Jacob tänker fria så tänker jag absolut säga ja" sa jag och log mot mamma. Sedan for alla upp ur soffan "Planera bröllop!" Sa Alice. "Hmm, låt mig tänka lite först innan du låter fantasin flöda fritt? Han kan ju faktiskt ändra sig.." sa jag och la en kudde över huvudet för att slippa höra deras prat. Alice var såklart redan i full gång. Hon hade från första stund hon sett visionen börjat välja färger och temat för den stora dagen. "Nessie, jag tror Jacob väntar på dig där nedanför" sa Rosalie, och när jag kollade ut genom fönstret såg jag honom stå där nedanför bron. Jag sa hejdå till alla och skyndade mig mot dörren. Innan jag gick ut så kastade jag en blick på mitt sällskap för kvällen. Esme log, likaså mamma. Men Alice och Rosalie satt nu i hörnet och var i full gång med en diskussion. Undra egentligen vad de pratade om? Inte så svårt att gissa.

Den dagen då jag fick veta att Renesmee var gravid kommer jag alltid att minnas. Hon samlade oss i köket, och Jacob som brukar se avslappnad ut såg verkligen ut att vara nervös. Han skakade nervöst på ena benet och bet sig i läppen. Renesmee såg däremot bara förväntansfull ut. Där framför bordet, tog de varann i hand. De såg på varandra, och sedan log det varmt mot oss. "Mamma,pappa.. familjen. Jag är gravid, vi ska bli föräldrar" Då blev det tystnad, och alla stirrade häpet på dom. Men jag var först upp att krama henne. Länge. Sedan kramade jag jacob. Edward var förstås lite tveksam, men han var absolut förväntansfull över att ha ett barn i huset igen. Vi alla var glada för Renesmee och Jacobs skull och vi hade svårt att sluta prata om det. Efter en ultraljudskoll så kom det beskedet att det var två barn som växte långsamt i henne. Två underbara små liv som sakta men säkert utvecklades. Jag fick en chock - Men jag visste att de två skulle klara det. Man såg riktigt hur de glödde i deras ögon och hur deras kärlek bara växte. Carlisle hjälpte dom och var en hjälpande hand för oss alla. Rosalie och Alice shoppade väldigt mycket baby-kläder, så mycket att jag faktiskt undrade om pengarna aldrig skulle ta slut. Jag var så mycket jag kunde med Renesmee, för att stötta henne. Efter tre månader hade Renesmees mage växt sig ganska stor. Vi alla passade upp på henne hela tiden för att hon skulle må så bra som möjligt.

I deras nyrenoverade stuga stod vi nu alla för att se hur barnkammaren såg ut. Esme hade lagt ner mycket tid på den. Hon och Edward kollade nogrant måtten för att allt skulle stämma och en lastbil med möbler hade levererats förra veckan. Nu stod vi alla här förväntansfulla, för att se resultatet. "Nu hoppas jag att ni ska vara nöjda, Jake och Nessie." Esme log varmt och kammade strök håret bakåt med fingrarna. Sedan öppnade hon försiktigt dörren, och Renesmee var den första att stiga in. "Wow..Wow..Esme..Hur lyckas du? Hur ska jag någonsin kunna tacka dig!" Sedan omfamnade hon Esme, och en tår föll från hennes kind. Jacob var också stum. Likaså vi andra. Det var så vackert, beiga väggar med mörkbruna ramar fyllda med bilder på blommor och natur. Två stycken vita spjälsängar, med vita överkast. Två stora bokhyllor fyllda med böcker, och två vita mattor vilade på trägolvet. Temat var definitivt vitt och beige, men även små blåa, guldiga och silvriga detaljer fanns där. Allt var perfekt matchat - Bara så som Esme kunde lyckas med. Vi alla stod med öppen mun en lång stund. "Esme, kan du renovera våran stuga med kanske?" Emmeth flinade och tog Rosalies hand och de båda log mot varandra. Alice tog Jaspers hand och vilade sitt huvud mot hand axel. Edward log mot mig, och vi gick mot varandra. Han höll om mig och jag kunde se lyckan i hans ögon.

Renesmee hade legat i min famn så många gånger och jag hade fått ta del av alla hennes tankar. De flesta involverade oss och jag visste att vi skulle få en bra framtid tillsammans. Nu åtta år senare kan jag se in i min vackra blivande fru's ögon och verkligen känna den äkta kärleken som två individer kan ha. Vi är så olika men ändå så lika. Mitt liv som varulv har inte varit ett hinder för oss. Det är en del av mig. Att vara alfahane har varit en upplevelse inget kan mäta sig upp emot.

Renesmee och jag skulle bli föräldrar. Hur många gånger jag än sa det för mig själv fick jag det aldrig klart för mig. Jag var för lycklig för att kunna stå still. Jag hade lust att vända ut och in på mig själv och skrika över hela världen att jag och världens vackraste skulle få barn. Inte bara ett - Utan två stycken. Jag hade lite svårt att se mig själv som pappa. Men Edward hade lovat att lära mig så mycket som möjligt. Fast det visste inte Nessie om förstås. I bland fick hon till och med läxa upp mig så hon visade definitivt sina moders instinkter. Så fort hon berättat för mig att vi skulle bli föräldrar stannade mitt hjärta. Lyckan for över mig som en våg och jag kunde inte bli annat än överlycklig. Billy blev väldigt glad och reste sig nästan ur rullstolen. Han var en bra pappa och alltid stöttande i alla situationer. Sen jag var femton år hade jag blivit mycket mognare. Bella har alltid funnits i mitt liv och vi är fortfarande bästa vänner. Det hade inte varit lätt i alla situationer men nu hade vi en bra grund att vila på.

"Jake, snälla. Kom hit!" Renesmee låg i sängen och såg helt blek ut. Hennes hår var fastklistrat i pannan av svett. "Hur är det, Nessie gumman?" jag satte mig på sängkanten och strök försiktigt bort håret från hennes ansikte. "Jag behöver en ny hink" hon gav mig sin hink och jag gick genast för att tömma den. De senaste dagarna hade hon inte fått behålla så mycket av maten, men det var visst vanligt i början av graviditeten. Carlisle hjälpte till så mycket som möjligt och fanns alltid till hands. Jag var lite orolig för barnen och Nessie, men jag litade på Carlisle. Ända sen jag blev en medlem i familjen hade han blivit som en extra pappa. Det var han som tog hand om ultra ljuden och det var en lättnad för oss. När jag tömt hinken gick jag tillbaka till våran stuga och Alice satt vid sängkanten. Hon höll i en beige bok, med en silverrosett på. Renesmee tog emot den. "Renesmee, öppna den med Jacob. Rosalie och Esme och jag har gjort den här till er" Hon böjde sig ner och gav Nessie en kram. "Tack Alice." sa hon och fäste blicken på mig. Jag fick en snabb kram av Alice, innan hon gick ut. "Jake, Ska vi titta i den?" Hon nickade och jag satte mig brevid henne i sängen. Vi öppnade boken, och sen kunde vi inte göra annat än gapa. "Det...är.. helt otroligt! De är otroliga! Vi måste tacka dem tusen gånger om, åh.. Jacob.. Våra barn!" De hade gjort en scrapbook med våra första ultraljuds bilder. De första fyra sidorna var full med bilder, men sen var det tomt. Vi skulle fylla dom med bilder från deras uppväxt. Men det här var de första bilderna på våra tvillingar. Carlisle hade sagt att det såg fullt normalt ut och att vi absolut inte behövde vara oroliga. De växte som de skulle och de utvecklades normalt. "Nessie, wow. Händer det här verkligen?" Hon nöp mig i armen försiktigt, och jag flinade emot henne. Hennes mage hade redan börjat puta ut, till en liten kula. Det här var den åttonde veckan av hennes graviditet och hennes mage hade redan börjat synas. Jag sneglade på den och kunde inte undgå att le.

På eftermiddagen skiftade jag form till Varulv. Alla skulle träffas för att grilla i reservatet och det kändes bra att alla kunde vara vänner utan att bråka. Vi varulvar och våra familjer skulle träffas på La push stranden. Jag sprang fort genom den mörka skogen. När jag började närma mig skiftade jag form och klädde på mig de slitna jeansshortsen. Leah välkomnade mig en kram, och Seth klappade mig på axeln. De andra vinkade och hejade på mig glatt. Det var högljutt som vanligt när vi varulvar var i gång. Embry och Quill retades med varandra om vem som var starkast och jag var tvungen att sätta mig emellan dem en stund. Pappa var också där, och var som vanligt väldigt glad att se mig. Pappa rätade på sig i rullstolen och började harkla sig "Min familj. Som ni alla vet ska min son bli far nu, och jag kan inte bli annat än stolt över honom." Alla ställde sig upp och jublade och jag kände hur jag ville gräva ner mig under marken. "Pappa, alla, tack. Jag kan fortfarande inte riktigt fatta det.. Ni skulle sett pappas min när han fick veta" pappa började skratta och alla de andra med. Emily gick fram till mig och gav mig en stor kram. "Vi stöttar dig allihopa. Sam kan vara jobbig i bland.. men du ska veta hur han skryter att han ska bli farbror!" Alla brast ut i skratt och Sam bara flinade lite för sig själv. Kvällen gick rätt fort och det var tillslut dags att återvända hem till Nessie. Jag vinkade till alla och sprang hem mätt och belåten genom skogen. I våran lilla stuga var ljus tända. Nessie låg i sängen och sov. Jag gick fram till henne och kysste hennes panna. Hon vaknade och omfamnade mig. "Åh, äntligen är du hemma. Hade du det bra? Hur var det med alla?" sa hon och kysste mig sedan på munnen. "De mår alla bra och önskar dig all lycka. De vill gärna träffa dig snart och se på din kula" hon skrattade så tårarna sprutade, och när hon samlat sig ryckte hon ner mig i sängen. Jag vet inte vart hon fick all kraft ifrån. Hon verkade må mycket bättre nu, och vi låg vakna och pratade ända tills solen strålar smög sig in genom fönstret.

Kapitel 3. Renesmee

I hela mitt liv har jag haft en trygg vägg att luta mig emot. Jag har aldrig behövt vara ensam och har alltid kunnat känna mig trygg. Mitt liv paserar snabbt, men tiden står ändå still på något vis. Jag befinner mig i en bubbla med mitt livs kärlek. Min självfrände vars ögon är lika vackra som det vackraste vattnet som finns. Han har alltid varit redo att hålla min hand och finnas där för mig - Sen dagen då jag föddes. Nu har våran kärlek växt sig större än kärleken till ett litet barn.

Jacob stod med ansiktet lutat mot vår stora balkongdörr i glas. Det fina lilla huset jag fått av Esme på min födelsedag. Brevid det stora huset, vid andra sidan bäcken står vårat drömhus. Vita väggar täckta med tavlor som föreställde min och Jacob's resa genom livet. Min favorit tavla var en bild när han höll om mig när jag var liten och jag stod och log mitt allra största leende mot honom. Jag mindes alla de gånger vi gått ut på utflykter i skogen och när han försökte lära mig att dyka från klippor. Det var visserligen en farlig hobby men adrenalinkicken är något som man bara inte kan motstå. Jag puttade försiktigt igen dörren och ställde mig bakom honom. Han vände sig inte om när jag kom in. Hans händer var hårt knutna och det såg ut som att han var beredd att slå till någon när som helst. Jag omfamnade honom och han vände sig sedan om för att se in i mina ögon - Och självklart blända mig. En varm hand smekte min kind. "Nessie. Mitt hjärta." Sa han med en bestämd ton, som nästan lät som en symfoni i mina öron. "Jacob. Jag älskar dig och mitt hjärta finns hos dig hela tiden" jag tog hans hand och knöt försiktigt upp knytnävarna. Han slappnade till slut av och jag lutade mig mot hans bröstkorg. Hans hjärtslag var jämna, precis som hans andetag. "Hur är det med dig? Har något speciellt hänt?" min röst skärde sig men behöll ändå lugnet. Han rynkade pannan och vände sig ut mot fönstret återigen. "Nessie, det är bara det att Sam sätter stor press på mig nu. Han verkar inte riktigt förstå att jag måste finnas till för er och att ni verkligen är min familj. Det irriterar honom ibland. Vilket jag inte kan förstå." han lutade huvudet tillbaka och stirrade in i mina ögon, den här gången med en bekymrad blick. "Han vet vad som är bäst för dig. Han har bara inte insett det än" sa jag och kramade honom igen. Den här gången besvarade han kramen och kysste mig som om det bara fanns vi på den här jorden. Som så många gånger förut stod vi där och bara var vi. Ett. Som vi alltid varit.

Efter en stund så tog han handen under min haka och jag lutade mig försiktigt uppåt. "Nessie, du verkar lite bekymrad idag. Något som tynger dig älskling?" Det plötsliga suget i magen gjorde mig nervös och jag kände hur jag började hyperventilera. "Nessie, älskling? Hur är det? Prata med mig!" Det var inte förens då jag märkte hur jag satt mig ner på golvet med huvet i händerna. "Jake, åh.. hur ska jag säga det här? Jag kan inte annat än hoppas att du känner som jag!" Han satte sig ner brevid mig och drog mig intill sig. "Älskling, berätta för mig. Sen när har du hållit en hemlighet för mig?" Jag kippade efter luft och märkte hur svårt det faktiskt var att hålla en hemlighet för Jacob. Något av de svåraste sakerna jag gjort. "Jakob. Jag hoppas du orkar gå igenom en sån här sak igen.. Jag.. Jag är gravid." Han ställde sig upp genast, och brast i gråt. Jag skakade än och fann det svårt att andas - återigen. "Nessie..Det är ju helt fantastiskt!" Han fick knappt fram de sista ordet. Jag reste mig upp och kastade mig i hans armar och vi kysste varandra passionerat. "Du - Och jag. Ingen kan älska någon mer än jag älskar dig. Du är helt fantastisk och gör mig hel. Jag kunde inte vara mer glad än så här, du kommer bli en fantastisk mamma." sa han och kysste mig på hjässan. "Du kommer bli en fantastisk pappa, Jacob Black" sa jag och drog han intill mig.

De kommande veckorna tärde på mig fysiskt och psykiskt. Illamående var bara förnamnet till hur jag kände mig. Att ligga i sängen och bara vänta på nästa kramp var jobbigt - men att ha Jacob vid min sida gjorde det lättare. Hela min familj tog det hela väldigt bra. Prata om det var deras favorit ämne vid matbordet. Namn, inredning och uppfostran var några ämnen som ofta uppkom. Men jag och Jacob hade allt under kontroll. Uppfostran var något vi var överens om. Men namn var en helt annan sak. Esme skulle ta hand om våran barnkammare och pappa skulle hjälpa oss att bygga ut den lilla stugan. Vi hade bestämt oss för neutrala färger som beige, vit och sandfärgat. Alice hade redan varit och handlat den första garderoben med en massa vackra färger. Men efter en vecka av inredning så var vi tvungna att hejda oss. De skulle ju trots allt ligga där i 9 hela månader. Den andra gången vi kollade ultraljudet förändrade vår syn på det hela totalt - Jag väntade tvillingar. Två barn växte sakta men säkert inom mig och uppfostran skulle bli dubbelt så svår. Men vi skulle klara det - Oavsett oddsen. För bakom oss stod en familj som inte tvivlade en sekund på oss. Barnen skulle få en underbar familj och aldrig behöva känna sig ensam.

Varje dag med Edward var ett nytt äventyr. Om mitt hjärta slog skulle det nog ha gjort miljontals volter vid det här laget. Jag är inte ens säker på att jag hade överlevt det. Den dagen då vi blev föräldrar till något så underbart som Renesmee hade våra band stärkts ännu mer. Renesmee var lika mycket mig som Edward. Att uppfostra henne hade inte varit lätt alla gånger men nu när hon blivit en kvinna så behöver vi inte vara lika orolig mer. Jacob har alltid funnits där för henne, sedan födseln. Deras band har även växt sig starka och jag kan se att de verkligen älskar varandra. Renesmee gör Jacob hel, och Jacob gör detsamma för Renesmee. Visst, jag och Edward var oroliga för hur deras relation skulle utveckla sig men ingen är så trygg som hon. Deras kärlek är lika stark som min och Edwards och jag känner ofta igen mig i dem. Sedan Jacob blivit en familjemedlem så hade vår relation utvecklats. De tider då jag hade krossat hans hjärta gång på gång var glömt nu. För nu var vi bästa vänner och inget kunde skilja oss åt.

Jag följde med Edward in i den djupa skogen där jag en gång hade varit ovetande om hans hemlighet. De minnen som vi har i Forks kändes långt borta - som flera århundraden sen. Jag mindes när jag konfronterade honom och fick veta sanningen. Minnena var inte så starka - vilket inga minnen var från min mänskliga tid. Men jag mindes den gången jag fått veta hans hemlighet. Hur jag berättat mina teorier och fått veta vad han var för något. En sak som jag mindes var hur mycket tid som jag egentligen spenderade på att undra varför han just var annorlunda. Gläntan var så vacker, den såg nästan orörd ut.

"Bella, älskling. Varför står du där borta och bländar mig med din skönhet? Kom hit!" Edward sträckte ut sina armar mot mig. Jag la mig i hans knä och drog in hans doft i mina näsborrar. Jag mindes i alla fall hur jag älskade att lukta på honom. Edward log. "Så, mrs Cullen. Att sitta här med dig gör mig lycklig. Du gör mig lycklig, som du gjort i många år nu." Jag såg rakt in i hans ögon och smekte hans kind med min nu - bleka hand. Ord räckte inte till just då, till att beskriva hur mycket jag älskar honom. Han har skakat om min värld helt ock hållet.

"Jag älskar dig." sa jag och satte mig upp och gled ur hans grepp. Edward drog mig intill sig igen och jag lade mig på hans axel. "Jag älskar dig med. Mer än du kan ana" sedan kysste han mig och då hade jag redan börjat knäppa upp hans skjorta.

Att ligga brevid varandra i gläntan var som att gå tillbaka i tiden. Det var så vackert - precis som det var då. Vinden susade och träden följde varsamt med rörelserna. Jag vände mig om, och där låg han. Min man - min självfrände. "Bella, det kanske är bäst om vi börjar åka tillbaka" sa han, medans han rörde vid min kind. "Vi har redan varit här för länge" några mörka moln rörde sig i snabb takt mot gläntan, så vi sprang till bilen för att slippa se regnet falla. Alice mötte upp oss vid garaget och var som vanligt nyfiken. Våran vänskap var som starkast nu - och vi delade allt med varandra. Edward himlade med ögonen, och lät oss gå in och bara prata om hur underbart vi haft det - I kärlekens glänta.

Att få vara med Bella i alla dessa år och få se hennes ljuva ansikte har varit obeskrivligt. Hennes händer inflätade i mina. De stunder som vi haft sen dag ett är helt otroliga och varje dag är speciell på sitt sätt. Just den här dagen för åtta år sedan hade　det kunnat gått illa. Trots att det var så länge sedan så kunde jag än se Aro's ansikte, där på ängen. Hans röda ögon som sökte efter svagheter. Men han fann inga. Bella Cullen hade gjort honom för svag för att kunna tänka. Hon räddade oss från en hel klan - Volturi. Att se Jane så frustrerad hade varit skrattretande. Hennes styrka tryktes ner till botten och vi kunde se frustrationen i hennes mörka ögon. Den dagen mindes vi alla så väl. Näthinnan kom ihåg alla detaljer och kunde mycket väl spela upp allt. Vi alla hade skyddat varandra och de vi älskade mot döden. Nu när jag har fått se min dotter växa upp har varit något av de bästa med mitt liv. Hon är hälften av mig och hälften av Bella. De veckorna som Renesmee hade funnits inuti Bella hade tagit kål på mig. Men att jag skulle få se henne växa upp och bli en kvinna hade jag aldrig förväntat mig. Att hon beundrade hela vår familj var självklart. Men det kunde aldrig slå hur vi ser upp till henne.

Den här dagen hade vi planerat en utflykt i skogen. Bella och jag skulle för första gången på år återvända till den plats som vi upplevt att våran kärlek var stark för första gången. Sen vår flytt hade vi ofta besökt Charlie men aldrig gjort något annat i Forks - Den staden där de första kapitlen i våra liv tillsammans skrevs.

Jag reagerade på att någonting gick sönder i köket. Så många gånger hade Jacob varit klumpig nog att ha ner Esme's finaste porslin. Men den här gången var det den fina kristallvasen som Carlisle hade gett henne på deras bröllopsdag. De vita rosorna låg utspridda på golvet tillsammans med kristallskärvorna från vasen. Jacob sprang ut ur rummet så fort att jag inte ens han lyfta ett finger. Esme kom in i rummet och såg vad som hänt. "Se nu Jake vad du har ställt till med!" sa Esme med en ledsam ton. Jacob verkade inte ha planer på att svara. "Jag tar hand om det här, Edward" Esme städade fort upp och jag gick till vardagsrummet där min vackra fru stod. "Bella, älskling?" Jag gick fram och tog hennes ansikte mellan mina händer och kysste henne. Hon vände sig om och omfamnade mig. "Du förstår inte hur mycket jag saknar dig när du lämnar min sida" sa hon med en suck. "Men nu står jag här. Och du verkar inte vilja släppa taget!" sa jag, och skrattade retsamt. "Du gissar rätt faktiskt." sa hon och höll om mig hårdare den här gången. Hon såg rakt in i mina ögon, och kysste mig. Våra kalla läppar möttes och våran lust ville något mer. Men vi stod faktiskt i vardagsrummet och jag glömde helt bort att vi skulle åka nu. Jag kände att någon stod och iaktog oss. "Ehm, brorsan, inte för att störa.. men bilen står utrullad och klar, så det är bara att köra iväg!" Emmeth flinade och kunde inte hålla sig för skratt. Tid med Bella kunde få mig att tappa tidsbegreppet helt. Hur mycket jag än ville stå kvar, så var jag faktiskt exalterad över den här dagen. "Bella, det är dags att åka. Hennes händer gled långsamt ur greppet och hon tog min hand. Jag log mot henne och hon besvarade leendet. "Låt oss få det här överstökat!" fast egentligen visste jag att hon var lika förväntansfull som jag.

Väl vid parkeringen hoppade vi in i bilen och vinkade till de andra i familjen. Eftersom jag inte har tillgång till Bellas tankar, så kunde jag se att något bekymrade henne. Hon tröck fingrarna mot tinningar som att hon ville trycka bort smärta. "Bella, hur är det med dig?" sa jag, med en försiktig ton för att inte göra henne upprörd. "Jag bara funderar över hur lycklig jag är. Kommer det alltid vara så här? Det känns som att jag är lyckligast i världen och när som helst kan allt slitas ur mina händer." hon såg på mig med sina vackra ögon. Jag kunde inte undgå att börja fundera på det hon sa. "Vi ska bara blicka framåt i framtiden. Ingen kan ta den ifrån oss" sa jag och försökte låta lugn. Men istället så lät jag nästan helt oberörd av ämnet. Hon la sin hand i min och vi såg varanda djupt in i ögonen.

Vi parkerade våran bil precis där vi parkerat den för många år sedan. Vi såg på varandra, och inget hade egentligen förändrats. Det kändes som i går. Vi sprang, fort genom skogen. Förut hade Bella suttit på min rygg, men nu kunde vi springa hand i hand. Ängen såg ut som den hade gjort för 10 år sedan. Skogen var vacker och små ljusglimtar trängde igenom den täta skogen. Det var här vi som vi verkligen visade vad vi känner för varandra. Det var så länge sedan, men det kändes som i går. Här hade jag visat mina krafter, och hon hade accepterat det som att det var världens simplaste sak, att jag är en vampyr. Det hade jag alltid beundrat henne för. Vi satte oss ner i det vild vuxna gräset. Solen slöt tryggt kring våra kroppar och vi skimmrade tillsammans. Jag tog hennes hand mellan mina och kysste den.