Renesmee hade legat i min famn så många gånger och jag hade fått ta del av alla hennes tankar. De flesta involverade oss och jag visste att vi skulle få en bra framtid tillsammans. Nu åtta år senare kan jag se in i min vackra blivande fru's ögon och verkligen känna den äkta kärleken som två individer kan ha. Vi är så olika men ändå så lika. Mitt liv som varulv har inte varit ett hinder för oss. Det är en del av mig. Att vara alfahane har varit en upplevelse inget kan mäta sig upp emot.

Renesmee och jag skulle bli föräldrar. Hur många gånger jag än sa det för mig själv fick jag det aldrig klart för mig. Jag var för lycklig för att kunna stå still. Jag hade lust att vända ut och in på mig själv och skrika över hela världen att jag och världens vackraste skulle få barn. Inte bara ett - Utan två stycken. Jag hade lite svårt att se mig själv som pappa. Men Edward hade lovat att lära mig så mycket som möjligt. Fast det visste inte Nessie om förstås. I bland fick hon till och med läxa upp mig så hon visade definitivt sina moders instinkter. Så fort hon berättat för mig att vi skulle bli föräldrar stannade mitt hjärta. Lyckan for över mig som en våg och jag kunde inte bli annat än överlycklig. Billy blev väldigt glad och reste sig nästan ur rullstolen. Han var en bra pappa och alltid stöttande i alla situationer. Sen jag var femton år hade jag blivit mycket mognare. Bella har alltid funnits i mitt liv och vi är fortfarande bästa vänner. Det hade inte varit lätt i alla situationer men nu hade vi en bra grund att vila på.

"Jake, snälla. Kom hit!" Renesmee låg i sängen och såg helt blek ut. Hennes hår var fastklistrat i pannan av svett. "Hur är det, Nessie gumman?" jag satte mig på sängkanten och strök försiktigt bort håret från hennes ansikte. "Jag behöver en ny hink" hon gav mig sin hink och jag gick genast för att tömma den. De senaste dagarna hade hon inte fått behålla så mycket av maten, men det var visst vanligt i början av graviditeten. Carlisle hjälpte till så mycket som möjligt och fanns alltid till hands. Jag var lite orolig för barnen och Nessie, men jag litade på Carlisle. Ända sen jag blev en medlem i familjen hade han blivit som en extra pappa. Det var han som tog hand om ultra ljuden och det var en lättnad för oss. När jag tömt hinken gick jag tillbaka till våran stuga och Alice satt vid sängkanten. Hon höll i en beige bok, med en silverrosett på. Renesmee tog emot den. "Renesmee, öppna den med Jacob. Rosalie och Esme och jag har gjort den här till er" Hon böjde sig ner och gav Nessie en kram. "Tack Alice." sa hon och fäste blicken på mig. Jag fick en snabb kram av Alice, innan hon gick ut. "Jake, Ska vi titta i den?" Hon nickade och jag satte mig brevid henne i sängen. Vi öppnade boken, och sen kunde vi inte göra annat än gapa. "Det...är.. helt otroligt! De är otroliga! Vi måste tacka dem tusen gånger om, åh.. Jacob.. Våra barn!" De hade gjort en scrapbook med våra första ultraljuds bilder. De första fyra sidorna var full med bilder, men sen var det tomt. Vi skulle fylla dom med bilder från deras uppväxt. Men det här var de första bilderna på våra tvillingar. Carlisle hade sagt att det såg fullt normalt ut och att vi absolut inte behövde vara oroliga. De växte som de skulle och de utvecklades normalt. "Nessie, wow. Händer det här verkligen?" Hon nöp mig i armen försiktigt, och jag flinade emot henne. Hennes mage hade redan börjat puta ut, till en liten kula. Det här var den åttonde veckan av hennes graviditet och hennes mage hade redan börjat synas. Jag sneglade på den och kunde inte undgå att le.

På eftermiddagen skiftade jag form till Varulv. Alla skulle träffas för att grilla i reservatet och det kändes bra att alla kunde vara vänner utan att bråka. Vi varulvar och våra familjer skulle träffas på La push stranden. Jag sprang fort genom den mörka skogen. När jag började närma mig skiftade jag form och klädde på mig de slitna jeansshortsen. Leah välkomnade mig en kram, och Seth klappade mig på axeln. De andra vinkade och hejade på mig glatt. Det var högljutt som vanligt när vi varulvar var i gång. Embry och Quill retades med varandra om vem som var starkast och jag var tvungen att sätta mig emellan dem en stund. Pappa var också där, och var som vanligt väldigt glad att se mig. Pappa rätade på sig i rullstolen och började harkla sig "Min familj. Som ni alla vet ska min son bli far nu, och jag kan inte bli annat än stolt över honom." Alla ställde sig upp och jublade och jag kände hur jag ville gräva ner mig under marken. "Pappa, alla, tack. Jag kan fortfarande inte riktigt fatta det.. Ni skulle sett pappas min när han fick veta" pappa började skratta och alla de andra med. Emily gick fram till mig och gav mig en stor kram. "Vi stöttar dig allihopa. Sam kan vara jobbig i bland.. men du ska veta hur han skryter att han ska bli farbror!" Alla brast ut i skratt och Sam bara flinade lite för sig själv. Kvällen gick rätt fort och det var tillslut dags att återvända hem till Nessie. Jag vinkade till alla och sprang hem mätt och belåten genom skogen. I våran lilla stuga var ljus tända. Nessie låg i sängen och sov. Jag gick fram till henne och kysste hennes panna. Hon vaknade och omfamnade mig. "Åh, äntligen är du hemma. Hade du det bra? Hur var det med alla?" sa hon och kysste mig sedan på munnen. "De mår alla bra och önskar dig all lycka. De vill gärna träffa dig snart och se på din kula" hon skrattade så tårarna sprutade, och när hon samlat sig ryckte hon ner mig i sängen. Jag vet inte vart hon fick all kraft ifrån. Hon verkade må mycket bättre nu, och vi låg vakna och pratade ända tills solen strålar smög sig in genom fönstret.