Att få vara med Bella i alla dessa år och få se hennes ljuva ansikte har varit obeskrivligt. Hennes händer inflätade i mina. De stunder som vi haft sen dag ett är helt otroliga och varje dag är speciell på sitt sätt. Just den här dagen för åtta år sedan hade　det kunnat gått illa. Trots att det var så länge sedan så kunde jag än se Aro's ansikte, där på ängen. Hans röda ögon som sökte efter svagheter. Men han fann inga. Bella Cullen hade gjort honom för svag för att kunna tänka. Hon räddade oss från en hel klan - Volturi. Att se Jane så frustrerad hade varit skrattretande. Hennes styrka tryktes ner till botten och vi kunde se frustrationen i hennes mörka ögon. Den dagen mindes vi alla så väl. Näthinnan kom ihåg alla detaljer och kunde mycket väl spela upp allt. Vi alla hade skyddat varandra och de vi älskade mot döden. Nu när jag har fått se min dotter växa upp har varit något av de bästa med mitt liv. Hon är hälften av mig och hälften av Bella. De veckorna som Renesmee hade funnits inuti Bella hade tagit kål på mig. Men att jag skulle få se henne växa upp och bli en kvinna hade jag aldrig förväntat mig. Att hon beundrade hela vår familj var självklart. Men det kunde aldrig slå hur vi ser upp till henne.

Den här dagen hade vi planerat en utflykt i skogen. Bella och jag skulle för första gången på år återvända till den plats som vi upplevt att våran kärlek var stark för första gången. Sen vår flytt hade vi ofta besökt Charlie men aldrig gjort något annat i Forks - Den staden där de första kapitlen i våra liv tillsammans skrevs.

Jag reagerade på att någonting gick sönder i köket. Så många gånger hade Jacob varit klumpig nog att ha ner Esme's finaste porslin. Men den här gången var det den fina kristallvasen som Carlisle hade gett henne på deras bröllopsdag. De vita rosorna låg utspridda på golvet tillsammans med kristallskärvorna från vasen. Jacob sprang ut ur rummet så fort att jag inte ens han lyfta ett finger. Esme kom in i rummet och såg vad som hänt. "Se nu Jake vad du har ställt till med!" sa Esme med en ledsam ton. Jacob verkade inte ha planer på att svara. "Jag tar hand om det här, Edward" Esme städade fort upp och jag gick till vardagsrummet där min vackra fru stod. "Bella, älskling?" Jag gick fram och tog hennes ansikte mellan mina händer och kysste henne. Hon vände sig om och omfamnade mig. "Du förstår inte hur mycket jag saknar dig när du lämnar min sida" sa hon med en suck. "Men nu står jag här. Och du verkar inte vilja släppa taget!" sa jag, och skrattade retsamt. "Du gissar rätt faktiskt." sa hon och höll om mig hårdare den här gången. Hon såg rakt in i mina ögon, och kysste mig. Våra kalla läppar möttes och våran lust ville något mer. Men vi stod faktiskt i vardagsrummet och jag glömde helt bort att vi skulle åka nu. Jag kände att någon stod och iaktog oss. "Ehm, brorsan, inte för att störa.. men bilen står utrullad och klar, så det är bara att köra iväg!" Emmeth flinade och kunde inte hålla sig för skratt. Tid med Bella kunde få mig att tappa tidsbegreppet helt. Hur mycket jag än ville stå kvar, så var jag faktiskt exalterad över den här dagen. "Bella, det är dags att åka. Hennes händer gled långsamt ur greppet och hon tog min hand. Jag log mot henne och hon besvarade leendet. "Låt oss få det här överstökat!" fast egentligen visste jag att hon var lika förväntansfull som jag.

Väl vid parkeringen hoppade vi in i bilen och vinkade till de andra i familjen. Eftersom jag inte har tillgång till Bellas tankar, så kunde jag se att något bekymrade henne. Hon tröck fingrarna mot tinningar som att hon ville trycka bort smärta. "Bella, hur är det med dig?" sa jag, med en försiktig ton för att inte göra henne upprörd. "Jag bara funderar över hur lycklig jag är. Kommer det alltid vara så här? Det känns som att jag är lyckligast i världen och när som helst kan allt slitas ur mina händer." hon såg på mig med sina vackra ögon. Jag kunde inte undgå att börja fundera på det hon sa. "Vi ska bara blicka framåt i framtiden. Ingen kan ta den ifrån oss" sa jag och försökte låta lugn. Men istället så lät jag nästan helt oberörd av ämnet. Hon la sin hand i min och vi såg varanda djupt in i ögonen.

Vi parkerade våran bil precis där vi parkerat den för många år sedan. Vi såg på varandra, och inget hade egentligen förändrats. Det kändes som i går. Vi sprang, fort genom skogen. Förut hade Bella suttit på min rygg, men nu kunde vi springa hand i hand. Ängen såg ut som den hade gjort för 10 år sedan. Skogen var vacker och små ljusglimtar trängde igenom den täta skogen. Det var här vi som vi verkligen visade vad vi känner för varandra. Det var så länge sedan, men det kändes som i går. Här hade jag visat mina krafter, och hon hade accepterat det som att det var världens simplaste sak, att jag är en vampyr. Det hade jag alltid beundrat henne för. Vi satte oss ner i det vild vuxna gräset. Solen slöt tryggt kring våra kroppar och vi skimmrade tillsammans. Jag tog hennes hand mellan mina och kysste den.