Varje dag med Edward var ett nytt äventyr. Om mitt hjärta slog skulle det nog ha gjort miljontals volter vid det här laget. Jag är inte ens säker på att jag hade överlevt det. Den dagen då vi blev föräldrar till något så underbart som Renesmee hade våra band stärkts ännu mer. Renesmee var lika mycket mig som Edward. Att uppfostra henne hade inte varit lätt alla gånger men nu när hon blivit en kvinna så behöver vi inte vara lika orolig mer. Jacob har alltid funnits där för henne, sedan födseln. Deras band har även växt sig starka och jag kan se att de verkligen älskar varandra. Renesmee gör Jacob hel, och Jacob gör detsamma för Renesmee. Visst, jag och Edward var oroliga för hur deras relation skulle utveckla sig men ingen är så trygg som hon. Deras kärlek är lika stark som min och Edwards och jag känner ofta igen mig i dem. Sedan Jacob blivit en familjemedlem så hade vår relation utvecklats. De tider då jag hade krossat hans hjärta gång på gång var glömt nu. För nu var vi bästa vänner och inget kunde skilja oss åt.

Jag följde med Edward in i den djupa skogen där jag en gång hade varit ovetande om hans hemlighet. De minnen som vi har i Forks kändes långt borta - som flera århundraden sen. Jag mindes när jag konfronterade honom och fick veta sanningen. Minnena var inte så starka - vilket inga minnen var från min mänskliga tid. Men jag mindes den gången jag fått veta hans hemlighet. Hur jag berättat mina teorier och fått veta vad han var för något. En sak som jag mindes var hur mycket tid som jag egentligen spenderade på att undra varför han just var annorlunda. Gläntan var så vacker, den såg nästan orörd ut.

"Bella, älskling. Varför står du där borta och bländar mig med din skönhet? Kom hit!" Edward sträckte ut sina armar mot mig. Jag la mig i hans knä och drog in hans doft i mina näsborrar. Jag mindes i alla fall hur jag älskade att lukta på honom. Edward log. "Så, mrs Cullen. Att sitta här med dig gör mig lycklig. Du gör mig lycklig, som du gjort i många år nu." Jag såg rakt in i hans ögon och smekte hans kind med min nu - bleka hand. Ord räckte inte till just då, till att beskriva hur mycket jag älskar honom. Han har skakat om min värld helt ock hållet.

"Jag älskar dig." sa jag och satte mig upp och gled ur hans grepp. Edward drog mig intill sig igen och jag lade mig på hans axel. "Jag älskar dig med. Mer än du kan ana" sedan kysste han mig och då hade jag redan börjat knäppa upp hans skjorta.

Att ligga brevid varandra i gläntan var som att gå tillbaka i tiden. Det var så vackert - precis som det var då. Vinden susade och träden följde varsamt med rörelserna. Jag vände mig om, och där låg han. Min man - min självfrände. "Bella, det kanske är bäst om vi börjar åka tillbaka" sa han, medans han rörde vid min kind. "Vi har redan varit här för länge" några mörka moln rörde sig i snabb takt mot gläntan, så vi sprang till bilen för att slippa se regnet falla. Alice mötte upp oss vid garaget och var som vanligt nyfiken. Våran vänskap var som starkast nu - och vi delade allt med varandra. Edward himlade med ögonen, och lät oss gå in och bara prata om hur underbart vi haft det - I kärlekens glänta.