Kapitel 3. Renesmee

I hela mitt liv har jag haft en trygg vägg att luta mig emot. Jag har aldrig behövt vara ensam och har alltid kunnat känna mig trygg. Mitt liv paserar snabbt, men tiden står ändå still på något vis. Jag befinner mig i en bubbla med mitt livs kärlek. Min självfrände vars ögon är lika vackra som det vackraste vattnet som finns. Han har alltid varit redo att hålla min hand och finnas där för mig - Sen dagen då jag föddes. Nu har våran kärlek växt sig större än kärleken till ett litet barn.

Jacob stod med ansiktet lutat mot vår stora balkongdörr i glas. Det fina lilla huset jag fått av Esme på min födelsedag. Brevid det stora huset, vid andra sidan bäcken står vårat drömhus. Vita väggar täckta med tavlor som föreställde min och Jacob's resa genom livet. Min favorit tavla var en bild när han höll om mig när jag var liten och jag stod och log mitt allra största leende mot honom. Jag mindes alla de gånger vi gått ut på utflykter i skogen och när han försökte lära mig att dyka från klippor. Det var visserligen en farlig hobby men adrenalinkicken är något som man bara inte kan motstå. Jag puttade försiktigt igen dörren och ställde mig bakom honom. Han vände sig inte om när jag kom in. Hans händer var hårt knutna och det såg ut som att han var beredd att slå till någon när som helst. Jag omfamnade honom och han vände sig sedan om för att se in i mina ögon - Och självklart blända mig. En varm hand smekte min kind. "Nessie. Mitt hjärta." Sa han med en bestämd ton, som nästan lät som en symfoni i mina öron. "Jacob. Jag älskar dig och mitt hjärta finns hos dig hela tiden" jag tog hans hand och knöt försiktigt upp knytnävarna. Han slappnade till slut av och jag lutade mig mot hans bröstkorg. Hans hjärtslag var jämna, precis som hans andetag. "Hur är det med dig? Har något speciellt hänt?" min röst skärde sig men behöll ändå lugnet. Han rynkade pannan och vände sig ut mot fönstret återigen. "Nessie, det är bara det att Sam sätter stor press på mig nu. Han verkar inte riktigt förstå att jag måste finnas till för er och att ni verkligen är min familj. Det irriterar honom ibland. Vilket jag inte kan förstå." han lutade huvudet tillbaka och stirrade in i mina ögon, den här gången med en bekymrad blick. "Han vet vad som är bäst för dig. Han har bara inte insett det än" sa jag och kramade honom igen. Den här gången besvarade han kramen och kysste mig som om det bara fanns vi på den här jorden. Som så många gånger förut stod vi där och bara var vi. Ett. Som vi alltid varit.

Efter en stund så tog han handen under min haka och jag lutade mig försiktigt uppåt. "Nessie, du verkar lite bekymrad idag. Något som tynger dig älskling?" Det plötsliga suget i magen gjorde mig nervös och jag kände hur jag började hyperventilera. "Nessie, älskling? Hur är det? Prata med mig!" Det var inte förens då jag märkte hur jag satt mig ner på golvet med huvet i händerna. "Jake, åh.. hur ska jag säga det här? Jag kan inte annat än hoppas att du känner som jag!" Han satte sig ner brevid mig och drog mig intill sig. "Älskling, berätta för mig. Sen när har du hållit en hemlighet för mig?" Jag kippade efter luft och märkte hur svårt det faktiskt var att hålla en hemlighet för Jacob. Något av de svåraste sakerna jag gjort. "Jakob. Jag hoppas du orkar gå igenom en sån här sak igen.. Jag.. Jag är gravid." Han ställde sig upp genast, och brast i gråt. Jag skakade än och fann det svårt att andas - återigen. "Nessie..Det är ju helt fantastiskt!" Han fick knappt fram de sista ordet. Jag reste mig upp och kastade mig i hans armar och vi kysste varandra passionerat. "Du - Och jag. Ingen kan älska någon mer än jag älskar dig. Du är helt fantastisk och gör mig hel. Jag kunde inte vara mer glad än så här, du kommer bli en fantastisk mamma." sa han och kysste mig på hjässan. "Du kommer bli en fantastisk pappa, Jacob Black" sa jag och drog han intill mig.

De kommande veckorna tärde på mig fysiskt och psykiskt. Illamående var bara förnamnet till hur jag kände mig. Att ligga i sängen och bara vänta på nästa kramp var jobbigt - men att ha Jacob vid min sida gjorde det lättare. Hela min familj tog det hela väldigt bra. Prata om det var deras favorit ämne vid matbordet. Namn, inredning och uppfostran var några ämnen som ofta uppkom. Men jag och Jacob hade allt under kontroll. Uppfostran var något vi var överens om. Men namn var en helt annan sak. Esme skulle ta hand om våran barnkammare och pappa skulle hjälpa oss att bygga ut den lilla stugan. Vi hade bestämt oss för neutrala färger som beige, vit och sandfärgat. Alice hade redan varit och handlat den första garderoben med en massa vackra färger. Men efter en vecka av inredning så var vi tvungna att hejda oss. De skulle ju trots allt ligga där i 9 hela månader. Den andra gången vi kollade ultraljudet förändrade vår syn på det hela totalt - Jag väntade tvillingar. Två barn växte sakta men säkert inom mig och uppfostran skulle bli dubbelt så svår. Men vi skulle klara det - Oavsett oddsen. För bakom oss stod en familj som inte tvivlade en sekund på oss. Barnen skulle få en underbar familj och aldrig behöva känna sig ensam.